no words are left to say
Jag har inte tillräckligt med fula ord för att bli av med den här jävla hopplösheten.
Det är för tyst, för lite att göra och hela jävla världen är upp och ned.
Jag sitter vid min jäkla dator, städar mitt hem, diskar min disk och röker som en skorsten.
Men det är som mina meningar, det innehåller ingen substans.
Jag saknar mina barn.
Theodores kloka ord, hans leénde och hans kramar.
Akvileijas skratt, hennes joller och pussarna som inkluderar bitmärken på mina kinder.
Och jag har inget som tar mina tankar ifrån dem, som ger mig en stunds frid.
5 dagar kan tyckas vara en kort tid för andra, men för mig är det som en jäkla evighet.