nästan vackra
öppnade en helt ny värld för mig. Det var en sådan fantas-
tisk historia – rolig, drastisk och hemsk på samma gång.
Två tomater gick på en väg. Bara det är ju roligt, att tän-
ka sig två tomater som traskar på små spinkiga ben.
Jag såg också framför mig ögon, näsa, mun på tomaterna
och kanske en liten hatt på huvudet. Och så kom bilen,
wrooom, alltid en lastbil med flak, jag minns att den var vit.
Lastbilen mosade den ena tomaten och fortsatte likgiltigt
ut ur historien utan att stanna. Den var bara en stor, obe-
veklig makt som råkade passera och utan att tänka på det
eller bry sig det minsta krossa det som kom i dess väg.
Den andra tomatens replik till sin överkörda kamrat är
både förskräcklig och sann och underbart humoristisk:
”Kom Ketchup, så går vi!”
Först kan man uppfatta repliken som rå och hjärtlös.
Kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga nå-
got så grymt till någon som krossats fullständigt?
Men om man tänker lite mer på det så överger inte den
oskadade tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig
om och erkänner det som hänt, accepterar det som måste
accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är inte bara han själv, den oskadde, som går vidare.
Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig
upp och fortsätta.
Inte längre som tomat – den överkörda tomaten är alltför
mosad, alltför förändrad för att någonsin kallas tomat igen
– utan som något annat som också är okej att vara: Ket-
chup!
Kom Ketchup, så går vi!
Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du
förut var, det kan du aldrig mer bli. Livet har farit fram med
dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt
och vrede och mosade dig sönder och samman, men du
finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar
medan du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans.
Så slutar den första roliga historia som jag någonsin hör-
de, och som förändrade och stakade ut mitt liv.
Kom Ketchup, så går vi!
Utdrag ur Jenny, av Jonas Gardell