morsaplusbokmal

Celibat.
Ett val jag gjorde för just mig.

Jag har en tendens att kasta mig handlöst mot män som säger vänliga ord.
Som rör vid mig på ett sätt som om jag betydde något.

Vilket det inte gör.

Män har gjort mig illa.
Förnedrat mig.

Jag slutade älska mig själv för ett bra tag sedan.
Om jag nu nånsin har gjort det..
Jag har för mig att jag gjorde det för längesedan.

Och jag har velat bli räddad fler gånger än det finns stjärnor på himlen.
Att någon, bara någon, skall ta bort all smärta.
Alla problem.
Att jag tillslut kan känna vem jag är.

Någon som gjorde mig rätt.

Ingen lyckades med det.
När jag sedan kom upp i ålder så dedikerade jag hela mitt liv åt pojkvänner.
Jag gjorde allt.
Det tärde.
Blod, svett och tårar.

Det gick inte.
Inget höll.
Allt föll bara sönder.
Precis som jag..

Det känns som om jag sett på verkligheten på ett annat sätt än andra.
Allt har alltid varit på liv och död för mig.
Explosiva känslor, åt alla håll.
Känslorna har alltid varit starkare än mig.
Och tankarna starkare än känslorna.

Såsom jag snurrar in mig själv i tankar.
Ibland kan jag bara minnas ett par timmar av min dag ordentligt, för resterande timmar har jag varit i tankar.
Och ibland kan jag inte minnas vad det är för tankar heller.
Jag undrar hur min hjärna fungerar egentligen.
Hur min kropp lyckats snurra till detta..

Det tar så mycket av min energi att behöva koncentrera mig på allt jag säger, tänker och gör.
Och jag kan inte förmedla det till andra, hur svårt jag finner de enklaste uppgifterna.
Hur slut jag blir efter en fika på stan.
Eller hur samtal jag haft med människor kan snurra runt i mitt huvud i flera dagar.
Att mina ögon fastnar på detaljer istället för helheten.
Hur mitt huvud är som en tv-apparat som inte går att stänga av men som zappar igenom tusentals kanaler.
Och hur avskärmad jag känner mig från restrerande människor som tycks klara av livet utan problem.

Jag valde celibat för att hindra mig själv från att begå de misstag jag gjort innan.
Att jag, senare i mitt liv, kan hitta just DEN mannen som faktiskt kan vara rätt.
Som förstår.
Och som äntligen kan tämja mig.
Som får mig att känna som om jag hittat hem.

Jag ger inte bort mig.
Någonstans tror jag att jag kan förtjäna det.
Även om jag inte kan se en till människa i mitt liv.

Jag är ensam.
I en folkmassa på tusen personer så känner jag mig fortfarande ensam.
Att hitta någon som kan ändra på detta faktum, som lyckas ge mig ett inre lugn..
Det hade varit en stor glädje.

Innan jag släpper in någon mer i mitt liv så skall jag lyckas älska mig själv.

I detta nu känns det mig övermäktigt.
Jag kan inte få fattning om hur detta skulle kunna gå till.
Att få ihop allt.
Att göra så att min hjärna, tillslut, kopplar rätt..