morsaplusbokmal

Ordet "sorg" i Nationalencyklopediens beskrivning:

Sorg, reaktion på förlust, vanligen av en avhållen närstående. En likartad reaktion kan uppträda efter förlusten av husdjur eller ägodelar med affektionsvärde eller efter amputation av ett bröst, en extremitet eller andra kroppsdelar. Sorg är en form av traumatisk kris, och liksom i andra krisreaktioner kan olika faser urskiljas: chock-, reaktions-, bearbetnings- och nyorienteringsfas.

Vid sidan av förlust innebär sorg efter en avliden dels en ny tillvaro utan den döde, dels en stigmatisering genom att man av omgivningen betraktas och behandlas som sörjande.

Detta är då ur NE.
Dessa påståenden skall då vara det som är, det normala.

Men jag vet inte varför jag känner mig bortkopplad från det sättet andra sörjer jämförelse med mitt sätt.
Det är som om jag sörjde på ett felaktigt vis.

Jag resonerar som så att, ja, min pappa är död.
Ja, det är hemskt och tragiskt.
Ja, det sliter hjärtat ur kroppen, doppas i klorin, för att sedan tryckas tillbaka på vänstersidans del av bröstkorgen.
Men det är likförbannat som det är: Pappa är död.
Och vad fan kan jag göra åt det?!

Jag gråter inte hela dagarna.
Jag mår inte dåligt hela dagarna.
Jag kan skratta.
Jag kan ta mig igenom dagen.
Jag kan äta, sova och prata som innan pappa försvann.

Skillnaden är att det saknas en bit av mig.
En bit vars plats jag kan känna utan att anstränga mig.
Det är en pusselbit som dragits ur mitt livspussel.
Den är oersättlig.
Borta.
Aldrig mer skall den pusselbiten komma tillbaka.
Och aldrig mer skall det komma en människa med en pusselbit som passar in på det stället såsom pappas gjorde.

Det saknas en bit.
Jag känner smärtan fysiskt.
Min kropp gör ont.

Men jag grämer mig inte.
Jag känner inte för att gräva i det förflutna annat än för att ta fram det jag vill ha i mitt liv.
Alla meningar som börjar med ordet 'om' är bannlysta från mitt liv.
'Om jag hade, om jag kunde, om si, om så'.
Det enda de tankarna kan ge är ännu mer smärta.
Och jag hade inte kunnat göra mer eller mindre för att förhindra detta.

Jag accepterar det som hänt.
Vad annat kan jag göra?
Min far är död och vare sig jag eller någon annan kan göra honom levande igen.
Smärtan sliter mig itu.
Vissa dagar vet jag inte vilket som är upp och vilket som är ner.
Vissa dagar saknar jag honom mer än andra.
Vissa dagar är jag ursinnig på honom.
Vissa dagar verkar jag gå på autopilot.
Och vissa dagar är helt vanliga dagar.

Min far är död.
Död.
Döden är absolut, döden är skoningslös och döden är hänsynslös.
Men lik förbannat är nu pappa aska.
Aska som skall spridas i havet.
Aska som kommer finnas i hav, regn, mark, skog och i snöflingorna.

Men inte kommer han tillbaka.
Den fysiska versionen av min far har gått vidare.
Har blivit lätt som en fjäder och kommer spridas med vågornas hjälp längs kajer, stränder, båtar och upp till molnen.

Jag älskar min pappa högt.
Från månen och tillbaka.
Han förblir min hjälte.
Och det kan döden inte ändra på.

Jag tycker det känns som ett väldigt slöseri med tid om jag skall lägga mig ner och dö av sorgen.
Livet är kort.
Och pappa hade inte velat att jag skulle sluta leva.
Jag vill inte sluta leva.
Och pappa hade med allra största säkerhet skällt ut mig, med eller utan noter, för han hade aldrig accepterat det.

Så jag håller ihop mig,
när jag faller isär.
Jag tänker leva,
även om du inte är här.

You didn't leave because you didn't love me
and you didn't leave because you didn't care