Jag måste bara tillägga att när jag skriver är det mina känslor jag skriver om och det kan skilja sig väldigt mycket från hur andra uppfattar det. När jag är på väg att kvävas - då skriver jag.Och det är ofta snurrigt och lite trasigt.Men nu är jag väldigt glad. Gänget känns helt igen.Och det var viktigare för mig än vad jag trodde. Jag tycker så mycket om de människorna.Det kan krångla till sig i huvudet på mig för att jag, gång på gång, tycker att jag inte förtjänar det. Att jag inte hör hemma. Men jag mår så bra med dem.De är speciella. Och jag är mycket lycklig över att ha dem i mitt liv.Och jag vore nog ännu lyckligare om jag skulle sluta med att överanalysera allt.Nu ska jag se Titanic. Kärlek på film när den är som bäst!