Det här jävla illamåendet plågar mig..Jag kan inte sova, inte äta, jag svettas som en gris och har problem med andningen.Och jag kan inte prata med någon.Eller, alltså, rent tekniskt sett så kan jag det.Jag har både fin familj och underbara vänner.Men emotionellt sett så kan jag inte. Det går inte att delge.För vad ska jag säga liksom?Jag fuckar upp.Och jag saknar min vän.Den enda jag faktiskt kunde delge mitt inre till. Men saker blir inte som man vill. Jag tänkte att jag kunde rädda mig själv genom att gå till den som tidigare reparerade mig. Hur det gick?Åt helvete. Varför? För att ingenting är någonsin konstant.Det är alltid under förändring. Jag gillar inte förändringar.Men det är ingenting jag kan göra något åt.Jag har fattat det, till slut.Det är sorgligt och ledsamt på alla sätt och vis.Men det är också exakt som det är.Det är längesedan som jag faktiskt trodde på orden "Jag lovar att alltid finnas här".För det är inte sant.Jag försöker koncentrera mig, fokusera framåt..Det är svårt.Men vad kan jag annars göra?Saker är som de är.Jag är bara trött just nu..
