han samlar drömmar i fickan
9 oktober 2007 blev jag som 17 åring mamma för första gången.
Strax innan det planerade kejsarsnittet fick jag förfrågan av en barnmorska; Är du nu redo för att bli mamma? Det kan vara bland den konstigaste frågan jag fått.
Mitt svar blev; Det vet jag inte eftersom jag aldrig blivit det förut.
För hur ska man kunna förstå vad det innebär?
Nog för att man förstår i teorin vad det innebär; det är en bebis, du ammar, byter blöjor, ger den närhet och klär den. Men i praktiken så är det ju helt annorlunda, allt är ju tämligen överväldigande.
När jag väl fick upp min lilla son på bröstet så var han var blodig och full av fosterfett och han hade även vad man skulle ha kunnat tro skulle bli en permanent rynka i pannan efter att ha legat tillknycklad mot mina revben ett bra tag.
Och han var helt perfekt.
Helt perfekt med sina tio fingrar och tio tår.
Hans varma tyngd, hans stora ögon och hans lilla mun - han var perfektion.
Och då för första gången så kunde jag känna en ren, obefläckad lycka.
Han var min, en del av mig och det vackraste jag någonsin sett.
Nog för att livet blev annorlunda - det blev underbart.
När han blivit någon månad och lyckades fästa blicken så saker så drogs hans blick oftast till röda saker.
Han kunde ligga och bara titta länge på något, så länge det var rött.
Än idag är det en av de färger han helst vill klä sig i.
Så vi köpte röda saker. Han var klädd i rött. Han var även klädd i blått, grönt, rosa och vitt (även om vitt är en av de onödigaste färgerna att köpa klädesplagg i till barn - de håller sig ju väldigt sällan vita efter en dust med exempelvis blåbärspuré.)
Som en familj med begränsad ekonomi så köpte vi det som var billigt.
Så som en rosa gåvagn, en rosa potta och sådana klädesplagg som var fantasifulla och färgstarka.
Det var bra för ekonomin och samtidigt, vad spelade färgen för roll?
Första gången jag blev kritiserad på grund av valfriheten jag ville ge mitt barn var när Theodore var runt ett år. "Ville mamma ha en flicka egentligen, med tanke på alla rosa saker?"
Så på grund av att jag ville att min son inte skulle vara bunden till könsstereotyperna, så ville jag inte ha honom som han var?
Det är ju bara korkat.
Ja, det är en pojke. Men främst så är han ett barn, mitt barn som jag inte vill ska bli placerad i ett fack.
Jag vill att han skall njuta av livet genom att inte begränsa honom.
Hur kunde det vara fel?
Detta var en av våra vänner som hasplade ur sig och jag blev så ställd att jag faktiskt inte kunde komma med något ordentligt svar.
Theodore älskade att ha; ringar, armband, diadem, uppsatt hår med hårspännen och nagellack.
Han gillade färger och blev glad att få ha sånt som även mamma hade.
Han började på dagis vid tio månader och det gick väldigt bra.
Dagiset var litet och passade hans och våra behov. Tyvärr så bestämde sig kommunen för att slå ihop de tre dagisen som fanns i vår lilla håla samt att dra ned på personalen.
Kaos.
Han blev slagen och retad för vad han gillade, personalen hade ingen koll och han hade ont i magen och grät ofta när jag skulle lämna honom.
Personalen var inte klok.
För att citera en utbildad förskolelärare med många år på nacken: Jag har bara sett en pojke som vill bli flicka lika mycket som Theodore. Och han är flicka nu.
Mitt svar blev; Jaha. Det återstår ju att se hur det blir för Theodore. För mig spelar det ingen roll för jag älskar min son lika mycket i alla fall.
I samband med separationen flyttade vi till vibble och han fick komma till ett fantastiskt dagis där han fick vara precis den han var. Om något tjafs uppstod så togs det upp med detsamma.
Han fortsatte att tycka om det som många anser är endast till för flickor.
Och jag lät honom då jag är övertygad om att valfrihet är bland det bästa som finns.
Nu går han ut lekis om ett par veckor.
Och tidigare den här veckan har jag och Theodore varit och köpt en klänning åt honom.
En som är hans alldeles egna.
Varför?
För att han ville ha den möjligheten.
När jag fick min son var inte min första tanke att; Nu jäklar skall jag trycka ned honom i rosa kläder!
För det är inte det som det handlar om. Om människor bara kunde förstå det..
Det är nästan som folk tror att jag säger: Nu jävlar tar du på dig en rosa ballerinakjol med strasstenar annars gör jag dig arvlös!
När jag egentligen säger: Jag vill ge dig alla möjligheter i världen. För att det förtjänar varje människa. Jag vill att du skall älska dig själv. Att du är lycklig. Och jag står vid din sida, i alla lägen. Vill du ha en klänning? Absolut. Vill du ha ett par militärbyxor? Fine. Det är du som bestämmer vad du vill ha på din kropp - så länge det är rätt för vädret.
Och ni som nu tänker att, fan, den ungen kommer ju bli mobbad.
Att det kommer vara synd om honom - håll käften.
Lär ungarna att inte mobba, lär dem att varje människa har rätt att vara som den är, lär dem att respektera och acceptera andra människor.
Då är problemet löst.
Min son är lycklig, det är vad som borde vara det viktigaste - att barnen är lyckliga.
skriven
Så jävla bra skrivet!! Jag håller med dig i varenda ord!! Önskar fler kunde tänka så och värdera barnena lycka högre än en massa gamla stereotyper och stela normer :( vad spelar det för roll vad man har flr kläder, så länge de skyddar mot väder och vind och man trivs i den? :( kramar!!! <3