how I wish, how I wish you were here
Är så trött så ögonen går i kors men det hjälper inte.
Hjärtat slår lite för snabbt, det kryper i kroppen och om jag blundar mår jag illa.
Så jäkla ovärt.
Och så är det något rövhål som kör som en galning utanför .
Japp, lite väl gnällig.
Men jag behöver sömnen.
Jag vet inte någon som pallar sömnbrist lika dåligt som jag.
Är jag trött funkar jag inte..
Åh vad jag saknar ungarna!
Till och med Akvileijas extrema snarkningar.
Det är en obehaglig tomhet som träder in i hemmet så fort de ger sig av..
Theodores ord från i fredags har ekat i huvudet hela helgen: När åker vi hem?
På onsdag får jag äntligen hålla dem igen..
Inte långt kvar nu.
Det är liksom de som gör allt värt något.
Dem och resten av min familj.
Har jag dem så klarar jag allt.
Utan blir jag mest jävligt grå och inåtvänd.
Undrar om de någonsin kommer förstå sitt oerhörda värde?
För det är så högt, så stort.
Som jag älskar er.
Allra allra mest.
<3