Golden leaves looked brown to me / The world had less color without you

Funderat i flera dagar vad som är fel.
Känt mig allmänt nere och trött.
Idag har det varit värre.
Låtit bli att svara i telefon, blivit sittandes mitt på golvet utan ork eller motivation till att göra något.
Och jag har inte fattat vad problemet är..

Det slog mig nu ikväll: det är höst. 

Sen jag var runt 12 år så har det varit så varje höst.
I två år har jag lyckats stävja det värsta.
Innan jag fann ett sätt att hejda det präglades mina höstar av djupa depressioner.

Så det är därför som det känts pissigt ett tag.
Men det är alltid bra att veta vad problemet är så att man kan angripa det och få det att försvinna eller åtminstone tona ned det.

Jag är en högkänslig person och det blir värre den här tiden på året, så då får jag helt enkelt ta bättre vara på mig själv.
Försöka äta, vara med personer som gör mig glad, läsa, promenera, lyssna på musik och försöka hitta någon form av balans.

Imorgon kommer barnen hem.
Jag har mycket jag måste hinna innan dess men bara tanken av att få hem dem gör att det känns lättare.

Snart får jag ha dem i min famn, känna värmen från deras små kroppar och lyssna till deras hjärtslag.
Snart får jag plantera pussar på deras mjuka kinder och höra deras skratt.
Snart är äntligen den barnfria veckan över och lyckan flyttar in i hemmet igen.

Jag kan knappt vänta.