yellow
Vidröra det jag aldrig någonsin vill vidröra ens med tankarna.
Det där jag sagt till mig själv aldrig hänt, det hände någon annan, inte mig.
Men det var ju det.
Jag kan försöka slå bort det allt jag kan men det ändrar inte historien.
Det kändes som en käftsmäll.
Koncentrationen på att inte bryta ihop.
Tala om det på ett mer kliniskt vis, hålla det på ett opersonligt plan.
Sakligt, lugnt.
Men det är svårt när man fortfarande känner händerna.
Det är tamejfan skam i allt.
Hur i helvete kan det vara så att det är jag som ska skämmas?
Varför?
Jag blev bestulen på något jävligt värdefullt.
Min kropp tillhörde inte mig.
Det jag kände spelade ingen roll.
Och så är det jag som ska skämmas?
Den ekvationen går inte ihop.
Det fungerar inte att lägga skulden på sig själv.
Det bränner hål i en, och det läker inte ordentligt.
Jag kan inte ändra på det som varit.
Men jag kan försöka att styra vart jag ska någonstans.
Försöka hålla siktet åt rätt håll.
Hitta min trygghet.
Och inte titta för mycket i backspegeln.
Försöka.
Och försöka igen tills det fungerar.