morsaplusbokmal

Jag tror att alla föräldrar uppfostrar barnen efter bästa förmågan.
Att de gör så gott de kan.

Jag har blivit kritiserad för att både vara för "hård" och för "mjuk" gentemot mina barn.
För min del: Vad fa-an bryr jag mig om det?

Men, okej.
Alla har sin åsikt.
En sak är att ha en åsikt, det andra är att slänga ur sig den.
Jag är väldigt stark och säker i min föräldraroll.
Men vem vet vad en klumpig, ouppfostrad eller rent av löjeväckande kommentar hade gjort med en annan förälder, en som är osäker?

I vissa fall, så ja, ett hjälpande råd på vägen, absolut.
Men att pracka på någon annan sina åsikter, sina värderingar och sina förhållningssätt till en annan människa som faktiskt är jävligt nöjd med sitt sätt är så sjukt.
Jag skulle aldrig utnämna mig till expert som förälder eller expert på barn.
Jag är endast expert på mina barn.

Man kan göra på lika många olika sätt som det finns människor.

Jag, exempelvis, tycker inte föräldraskapet till mina barn i sig är svårt.
I mitt fall så tycker jag att, trots Akvileijas hemiplegi, så har det varit "enkla" barn.
Jag har haft EN vaknatt under hela 4½ år, det vill säga, så länge jag varit mamma.
När mina tuttar inte räckte till, ja, då var det ersättning.
Mätt unge = nöjd unge.
Nöjd unge = sömn för morsan att orka med resterande timmar av dygnet.

Ja, sömn är ju A och O, även för barnen.
Jag har kört med olika sätt för att få barnen att komma till ro, efter hur de velat ha det.
Det har varit att jag legat i samma säng tills barnet somnade.
Delat säng med mig, för trygghet.
Eller en flaska välling i sängen och sen går man ut och ungen slocknar på noll och ingenting.
Ja, det finns många sätt och för mig har det alltid varit att jag tagit in hur just detta barn vill ha det, medans jag väljer tiden det skall ske.

I dagsläget så lägger jag exempelvis Akvileija i Theodores säng med en flaska välling.
Hon kryper sedan ut för att "säga" till mig att, hörru morsan, nu är jag klar med flaskan. In i diskmaskinen med den!
Så jag går dit, tar upp henne i famnen, kramar, gungar lite fram och tillbaka.
Lägger henne på sin kudde, ger henne en puss, tar flaskan och promenerar ut.
Hon sover.

Theodore är lite knivigare.
Till skillnad mot sin lillasyster så har han alltid velat ligga tätt intill.
Nyligen har han lyckats att klara av att dela säng med sin syster men så såg det inte ut för två månader sedan.
Jag lät honom sova i min säng efter uppbrottet med deras pappa då han behövde vara så nära att han nästan kröp under min hud.
Han vill fortfarande helst sova vid mig.
Men jag säger till honom att han helt enkelt får sova bredvid syrran, vaknar han sedan (som han nästan alltid gör) så får han krypa ned med sina allt för kalla fötter.

Deras behov skattas högt.
Men även jag måste få obruten sömn för att orka.
Dessa sätt fungerar för oss.
Akvileija behöver just DEN kramen innan hon somnar.
Theodore MÅSTE ha en bok läst för sig innan han somnar.
Och jag, jag behöver just min lilla stund att varva ner innan jag lägger mig i sängen.

När det gäller regler är jag tämligen tillåtande.
För ärligt talat, finns det ingen anledning för mig att säga nej..
Varför i helvete skulle jag då göra det?

Och varför måste man alltid göra allting på ett visst sätt?


Jag och Theodore bygger en koja.
Theodore vill sova i kojan.
Okej, vi sover i kojan.

Akvileija vill inte leka när jag hänger tvätt utan hon vill sitta i torkskåpet.
Ja, men sitt då i torkskåpet.

Varför skapa bråk när det, egentligen, inte existerar något problem?
Och dessutom, om ett barn vill sova i en koja så, ja..
Du kommer få ont i ryggen, du kanske inte sover ordentligt och du får plats i själva kojan.
MEN! Ditt barn, åtminstone var Theodore sådan, kommer vara stolt, glad och tycka att det blev som ett äventyr.

Sen är jag faktiskt väldigt hård när det gäller andra.
Man får inte slåss.
Man får inte säga dumma saker.
Man säger tack.
Exempelvis.

Sen försöker jag även vara noga att förklara varför jag säger nej.

Varför får jag inte klättra upp i handfatet?
Det kan rasa, gå i tusen bitar och du kan skada dig.

Varför skall jag akta mig för bilar?
Jag tycker mer om att ha dig som du är än om jag var tvungen att skrapa upp ditt platta jag från marken.

Nej, Akvileija, man får inte slåss.
Det gör ont.

Inte så jävla ansträngande.

Och jag ljuger ALDRIG för mina barn.

Mamma, finns jultomten?
Ja, om du tror på honom så finns han.
Tror du på tomten?
Nej, det gör jag inte.
Finns påskharen då?
Ja, om du tror på påskharen, tandfén och alla de andra så finns de.
Tror du på nån?
Nej.

Sen är det ju detta med könsroller..
Jag har ju då fått mitt liv berikat med en pojke och en flicka.
Min son älskar att dra på sig något av mina mer "kvinnlig" plagg, trugar efter att han skall få något smink när jag sminkar mig och tycker om smycken.
Min dotter är precis likadan!
De älskar "vackra" saker, de känner sig fina och glada i att kunna välja vad de vill ha på sig och vad de själva har för åsikt vad de tycker är fint.

Min grabb älskar även dinosaurier, pirater och att leka riddare.
Och min dotter kan, milt uttryckt, beskrivas som en bulldozer.

Mitt mål, när det gäller könsroller och mina barn, är att de helt enkelt skall få vara som just de är.
De individerna som är just de två.
Att stötta dem, bekräfta dem, finnas där för vägledning.
Att deras känsliga själar skall vara väl omhändertagna.
Att de, båda två, skall få visa och känna sina känslor.
Att, båda två, skall få den plats som de har rätt till, oberoende flicka eller pojke.

Jag har ju fått påpekningar av mindre bildade människor att jag gör min son homosexuell genom att låta honom göra och använda det just han tycker är vackert.

Say whaaat?
Like I'd give a fuck!
Seriöst, det är 2012!

Och vad skulle det göra mig om jag fött en bög?
Eller en flata?
Eller både och?
Bisexuella?
Skulle jag älska mina barn mindre?

Hur hög IQ har dessa människor?!

Jag älskar mina barn precis lika mycket om deras läggningar drar åt homohållet eller inte.
Och, vadå?
Så det är just KLÄNNINGAR som gör pojkar homosexuella?
Källkriterie på det, tack!

Däremot, om mina barn när de växer upp skulle dra sig mot främlingsfientliga partier..
Då jävlar har morsan gjort något riktigt, riktigt fel!

Aja..
En annan sak som det ofta brukar diskuteras bland föräldrar är olika matsituationer.
Ersättning versus bröstmjölk.
Hemlagat eller burkmat.
And so on, and so on..

Jag har ett barn jag ammat "ordentligt" och ett som är uppfödd på ersättning.
Den ena började kinka vid maten redan som 1½ åring.
Den andra har visserligen haft problem med sväljningsfunktionen men i dagsläget käkar som en häst modell mindre.

Theodores krångel med maten har varit till och från i tre år.
Jag straffar inte honom för att han inte äter allt som han, enligt regelboken, ska.
Jag kör inget belöningssystem heller för den delen.
Till vilken nytta?

För mig räcker det med att han smakar en tugga och sedan sitter kvar vid bordet.
Vill han, tio minuter senare, ha en macka, så ja, varför inte?
Jag tänker att han troligen har en smula prestationsångest, mycket annat i huvudet eller, faktiskt, i någon fas av något slag.
Även om han inte äter upp maten så får han godis till fredagsmyset.
Han äter det han äter, punkt.

Jag avskyr ett ord, som jag kommer på med samband till detta.
Ordet är: duktig!
När det är en prestation som verkligen skall bekräftas, exempelvis: städning, hjälpa till med disk, matlagning och liknande.
Då kan jag tänka mig att använda det.
För då tycker jag att det passar.

Men när man använder ordet duktig när det handlar om till exempel olika basbehov och när det handlar om normala utvecklingsfaser så tycker jag att man är heeeelt ute och cyklar.
Åh vad duktig du är som äter upp allt!
Åh vad du är duktig som låter mamma sova!
Åh vad du är duktig som kan gå!

Istället för att bekräfta genom att:
Åh vad härligt för din kropp att få bensin!
Har du sovit lika gott som jag?
Åh vad skönt för dig att du kan gå! Kolla vad du kan!

För vem är det som det gäller egentligen, dina färdigheter och hur du lyckas som morsa, eller möjligen hur behagligt och enklare det blir för barnet?

Jag längtar efter att Akvileija skall börja gå.
Ja, min rygg tar stryk när jag bär omkring på en 12 kilos klump.
Men det är inte därför jag längtar.
Det är för hennes skull.
Att hon skall känna att, fan, jag bemästrar verkligen det här!
Äntligen kan jag komma åt att dra ner morsans blomkrukor i backen utan att hon är där och hindrar mig!

Eller att Theodore, efter att ha ätit en någorlunda normal portion, kunna känna vad gott det var.
Att kroppen blir glad.

Jag vill lyckas skapa en god barndom för mina barn som sedan skall kunna en bra grund för ett behagligt vuxenliv.
Jag är pank nästan jämt, jag har mina svårigheter och jag kan inte köpa nya, flashiga prylar.
Men jag är en god mor.
Jag vet att jag, som jag sagt förut, rockar som morsa!

Och även om ni andra mödrar gör på andra sätt, tycker att jag är helt ute och cyklar eller också anser att jag är dum i huvudet så är det okej.
Så länge man själv är fullkomligt övertygad om att man gör rätt med sina barn så spelar det ingen roll vad någon säger.
Det man själv tror är dett rätta är och förblir det enda rätta.