Och kall som is är saknaden
Nånstans mellan just nu och imorgon bitti slutade ditt hjärta slå.
Insidan av din kropp var trasig.
Du var hemma hos din vän och du förblödde invärtes.
Ensam.
Jag hade försökt ringa dig, kolla om du fortfarande var med på att komma på barnens lucia på dagis.
Theodore var nyss fyllda fem och skulle få sitta med de andra stora barnen i släden och rassla med bjällror.
Han var väldigt förväntansfull.
Jag försökte ringa dig men du svarade inte.
För en gångs skull var jag inte orolig.
Du hade varit så pigg och glad, ett litet bakslag någon vecka innan, visst, men det var lugnt.
Jag var så in i helvete säker på att det var lugnt.
Den 12/12/12 skulle världen gå under, sades det.
Jag ansåg att det inte var något annat än skitsnack, precis som att allt skulle gå åt helvete vid millenieskiftet.
Den 12/12/12 hörde min bror av sig och frågade om jag mådde bra.
Nog var det underligt?
Vi hade inte haft ordentlig kontakt på år.
Visst var det bra med mig, varför skulle det inte vara det?
Om jag behövde något skulle jag höra av mig.
Vad behövde jag?
Allt var ju bra.
På kvällen skulle jag och Erik gå på bio, mamma skulle vara barnvakt.
Och så ringer den där förbannade telefonen..
Och just där, just då, gick min värld under.
Mina syskon på pappas sida visste redan.
Samtalet gick till min mammas mobil och det var hon som fick berätta för mig.
Han var död.
Och inget kunde jag eller någon annan göra för att ändra på det..
I tre veckor har jag plågat mig med frågor:
Gjorde det ont?
Var han rädd?
Vad tänkte han när livet rann ur honom?
Visste han hur älskad han var?
I tre veckor har jag ställt dessa frågor, trots att jag vet att det inte är till någon nytta.
Trots att jag vet att det, egentligen, inte spelar någon som helst roll.
Så varför plåga mig själv?
Jag vet inte.
Det är slöseri med tid, energi och känslor.
Men av någon anledning är detta absolut nödvändigt.
Jag har inte kunnat ta ett ordentligt syresättande andetag på tre veckor.
Men på något konstigt sätt så vet jag, att efter imorgon, så kommer jag att kunna andas igen.
Sista delen av november och första delen av december är bara en transportsträcka till pappas dödsdag.
Och som jag önskar att det inte var så.
Som jag önskar att jag slapp att fara till Grynge, till havet, för att hälsa på dig.
Som jag önskar att jag inte skulle behöva kolla mina gamla VHS-filmer för att få höra dig sjunga, skratta och prata.
Som jag önskar att jag inte behövde gräva i mina minnen för att få känna hur en av dina kramar kändes.
Som jag önskar att, du helt enkelt, levde.
Fanns hos mig.
Skapade fler minnen.
Kramade mig.
Och att jag kunde få höra ditt skratt.
Men det fungerar inte så..
Två år.
"Tiden läker alla sår" säger människor som aldrig känt sorg.
De försöker lindra så gott de kan.
Men det går inte, sorgen är permanent, för även om den går i skov så försvinner den aldrig.
Aldrig.
Jag saknar dig så att det känns som att hjärtat ska brista.
Jag älskar dig så högt, så jävla högt, pappa.
Vissa dagar går bra, absolut.
Andra dagar vill jag bara ropa på dig så att du kan jaga bort monstren som gömt sig under min säng.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Vi ses imorgon, jag tar med mig lite blommor och en lykta (även om det är hög risk att det blåser så förbannat att jag inte får iväg den).
Tack, för de 22 åren vi fick.
Du är min hjälte.
Alltid.
(Ett stort tack till min mamma, mina syskon och till pappas arbetskamrater på Sjöfartsverket och andra vänner för hjälp och stöd under dessa två åren. Det är värdefullt. Tack.)