toy soldiers
Ibland slår ensamheten till lite för hårt, särskilt efter socialisering.
Undrar om man saknat närhet om man aldrig fått det?
Kan man sakna något man aldrig haft?
Visserligen klarar jag inte närhet något vidare.
Jag får liksom panik.
Om jag inte är beredd så känner jag fysisk smärta av det, vem kan slappna av då liksom?
Jävligt irriterande men inte särskilt förvånande.
Jag tittar gärna, spanar och finner exempelvis ett leende väldigt vackert.
Eller ett gott hjärta.
Men agera utifrån detta?
Aldrig.
Det skulle ju ändå bara gå åt helvete.
Förr eller senare.
Jag klarar mig rätt bra själv ändå.
Sådana här nätter gäller det bara att känna känslan fullt ut för att sedan släppa det och fortsätta som vanligt.
Så jag låter John Blund vänta tills det är över.
För det går över.
Tacka fan för det, hah.