Jag skulle verkligen vilja hjälpa och stötta alla människor jag håller av.Men det finns inget kvar.För jag har redan givit bort allt..Så jag får försöka stötta mig själv så gott det går. För ingen annan gör det. Det tar emot att inte lägga min tid på andra, för de är viktiga.Ovärderliga.Men jag drunknar när jag försöker vara allas armpuffar, hålla dem över ytan, när jag själv inte har några.Det märks att jag är någon andra lastar av sina problem på.Vilket jag brukar uppskatta.Det får mig att känna mig mindre, ptja, värdelös.Att jag kan hjälpa. Att mina öron är några andra föredrar framför andras och att mina ord kan göra någon annan gott.Men det tär.För ingen frågar hur jag mår eller finns där när jag behöver det.Det blir någon sorts envägskommunikation. Jag måste bara hålla mig över ytan. "De lägger sig och vilar tryggtoch barnsligt vid mitt bröst.Och när de fått sin glädje går de ut.För dem får allt ett slut,och deras sorger tidvis domnar.Det blir vår och det blir sommarmen här vilar en förbannelse av höst."