morsaplusbokmal

Mamma kom och hämtade mig och så åkte vi och åt lunch med pappa.

Jag hittade några få blommor att kasta i havet.

Satte mig på en sten så att jag precis undgick vattnet som stänkte upp.

Det var så vackert väder, solen slog ned i vattnet så att det glittrade.

Och som jag önskade att han inte skulle ha varit aska i havet.. 

Vi åkte vidare till ljugarn och fikade innan det bar av hemåt.

Kvalitetstid med mamma är guld värt.

Väl hemma fick jag försöka uppbåda någon sorts energi till att göra någon nytta.

Det gick inte alls.

Så det blev till att bege sig ut och springa lite.

Lyckades åtminstone få ihop 4 kilometer, orkade springa mer än jag gick så lite nöjd är jag.

Nu ligger jag i ett varmt bad och har läst lite om självskadebeteende.

Fick boken på almedalsveckan när jag var och lyssnade på några som talade om psykisk ohälsa.

Mycket av det jag läser kan jag känna igen mig i. 

Jag hade ett av och på förhållande med självdestruktiviteten i 12-13 år, ändå känns det som att det aldrig varit en del av mig idag.

Nog för att jag har ärr över båda armarna och mina vader, vilket borde påminna mig, men de är bara en del av mig.

Som att jag hade varit född med det.

Fast det är jag ju inte..

Vad jag måste ha föraktat mig själv för att göra detta.

Om jag anstränger mig så minns jag, även om jag av självklara anledningar försöker låta bli.

Ångesten som åt upp mig, känslan av att vara så in i helvete fel - på alla sätt, så att enda sättet att bryta ut från det var att skära upp min kropp.

Jag minns lättnaden som följde, äntligen gjorde det ont på ett ställe jag kunde plåstra om. 

Jag slutade när jag bar Theodore, jag ville ge honom en hel mamma.

Så jag lade av.

I samband med separationen så kom bakslaget.

Inte alls i samma utsträckning men tillräckligt för att jag skulle känna mig generad över hur kass jag var.

Men jag tog mig upp igen. 

Nu är det över två år sedan sist, om jag minns rätt.

Och det finns inte med på världskartan att jag någonsin skulle hantera inre smärta på det sättet. 

Jag har lärt mig att gråta och känna känslan tills den försvinner. 

Ärren ska täckas med tatueringar, på så vis blir det inte bara assnyggt utan jag slipper även blickarna.

Idag är jag något jag länge tvivlade på att jag kunde bli - jag är frisk.