morsaplusbokmal

Särskilt tvåsamhet.

Och med tanke på att jag hållit mig till att nästan enbart betrakta de senaste typ fyra åren så har jag lyckats se en del.

Om man skulle generalisera så känns det som om det finns två olika sätt att bete sig efter en separation.

Antingen tar det rätt lång tid innan man ens kan titta efter någon annan. 

Eller också kastar man sig in i något nytt väldigt snart. 

Det är inte konstigt i sig - man är ju olika.

Men det jag lika delar förfäras, förvånas och avundas är de som kastar sig, handlöst, in i nästa relation. 

De verkar liksom räkna med att den andra fångar en.

För min del - jag kan inte tänka mig något mer skrämmande.

Och sen funderar jag på, vart hittar de alla tilltänkta livskamrater? 

Hur hittar de den ena efter den andra som de faktiskt vill ha? 

Jag förstår det inte.

Jag får anstränga mig som fan för att ens hitta en som är någorlunda intressant.

Och hittar jag någon som jag faktiskt kanske, kanske skulle kunna tänka mig..

Då springer jag så långt bort jag kan. 

För det skrämmer mig.

Skrämmer mig för risken att bli avvisad, att inte bli avvisad eller risken att bli beroende av en annan människa. 

Jag avundas friheten dessa verkar ha.

Att inte fastna i någon jäkla limbo. 

Att våga.

Det är häftigt. 

Ibland har jag funderat på om jag nånstans blev såpass skadad för flera år sedan, att det tog min spontanitet och mitt mod.

Ptja, delvis så kan det stämma. 

Fast samtidigt har jag alltid varit rätt försiktig i relationer.

Jag måste veta att den man kastar sig mot faktiskt fångar en så man slipper störta med huvudet före ner i asfalt och förödmjukelse.

Sen kan ju min syn på mig själv bidra till att jag inte ens har lust att försöka.

Det verkar vara enklare att vara en sådan människa som förbehållslöst bara kastar sig utför stup.

Fast, vad fan vet jag?