morsaplusbokmal

Jag är så trött på dig.

Jag vill kasta mig ut i det okända, testa vingarna lite grann.

Men det är som att det sitter en bungeejump-lina i ryggen.

Så även om jag vill ut så dras jag tillbaka.

Till det trygga, kontrollen.

Självbevarelsedrift, kanske.

Men det gör det inte mindre irriterande.

Jag har försökt akta mig för allt som kan göra att jag förlorar kontrollen så länge att jag inte vet hur man gör för att våga längre.

För inget har nånsin varit värre än då jag inte längre fick ha kontrollen över mig själv. 

Min kropp tillhörde inte mig.

Mitt huvud fick inte tänka det jag ville.

Min tid skulle vara till den personen som kontrollerade allt.

Jag fick inte gå ut själv.

Jag blev ingen. 

På fyra och ett halvt år har jag kommit långt. 

Jag styr mitt eget liv.

Min kropp, mitt huvud och min tid är min, bara min.

Därför blir det svårt att släppa ner garden en endaste centimeter, även om jag skulle vilja testa, se vart det leder mig.

Men det är så mycket bättre.

Jag mår bra, även om det här stör mig.

Jag mår så jävla mycket bättre.

Jag valde inte att förlora allt som en gång var jag.

Det var inte det valet jag gjorde.

Men lik förbannat var det så det blev.

2011 var jag mer trasig än jag var hel.

Jag var isolerad, deprimerad och avskydde nästan allt vad människor hette.

Människor kunde inte röra mig utan att jag ryggade tillbaka då det gjorde ont.

Jag hade kraftig ångest, tog alldeles för många mediciner, kunde inte äta eller sova.

Det var inte så jävla roligt att leva då.

Idag är jag praktiskt taget återuppbyggd, även om jag är lite ranglig emellanåt. 

Jag har min familj och mina vänner som jag älskar. 

Jag har till och med ett jobb, ett fantastiskt sådant.

Jag har inte varit deprimerad på över ett år. 

Min ångest visar väldigt sällan sin fula nuna.

Jag kan äta och sova som en 'vanlig' människa.

Och nyligen upptäckte jag att det finns människor som kan röra mig utan att det gör det minsta ont. Det har inte hänt på drygt 5 år.

Allting som är nytt skrämmer skiten ur mig ett tag.

Det rör till det.

För att det frångår det vanliga, kontrollen bryts.

Men även om det är läskigt så försöker jag omfamna förändringen.

För den är god.

Det går långsamt att reparera sig, men det är så värt det.

Ibland ser jag inte att jag faktiskt lyckats ta mig framåt, därför är det bra att tänka tillbaks. 

Även om det gör ont.

2011; jag ligger i sängen, har ont överallt, ångesten hotar att kväva mig, jag vill inte mer, jag blir aldrig fri, ser du inte att du gör mig illa?, varför bryr du dig inte?, jag måste härifrån, annars dör jag, jag kommer aldrig bli fri.

Idag, 2015; jag ligger i sängen, lyssnar på musik, pussar mina barn i pannan, känner mig lugn, ser fram emot morgondagen, jag lever och jag mår bra.

För det är så mycket bättre idag.

Och jag kommer våga, kanske inte kasta mig ut, men ta små steg ut ur min comfort zone, för det finns så mycket mer att upptäcka.

Så mycket mer jag vill uppleva.