roar
Ett litet måste för att jag ska kunna bevisa att jag är tillförlitlig i trafiken med tanke på att jag var medicinerad när jag fick mitt lämp.
Det känns som ett helt annat liv när jag var här sist.
Så mycket ångest, uppskurna armar och bedövning genom åren som gått.
Det känns så långt borta.
Det känns som om det hände en helt annan människa, för jag har väl aldrig varit så sjuk?
Fast det vet jag ju att jag varit.
Första kontakten med psyk vid 10 års ålder och sen rullade det bara på fram till jag var ungefär 23.
Då bad jag dem fara åt helvete.
För det fanns ingen förklaring på hur de lyckats felbehandla, feldiagnostiserat och felmedicinerat.
På vägen hit åkte vi även förbi kvinnoboendet jag bodde på med barnen för typ fyra år sedan.
Och nu sitter jag i samma gamla väntrum jag satt i var och varannan vecka tidigare.
Jag har svårt att få ihop den jag var då med den jag är nu.
Jag känner mig frisk.
Lite rörig ibland men inget större.
Jag har idag inga mediciner, jag skär inte upp min kropp och jag dricker inte de mängder jag gjorde då.
Jag klarar mig utan bedövning.
Och nu sitter jag här och hjärtat rusar som en ekorre på ecstasy.
Jag har medvetet blockerat detta.
Vill inte tänka på det.
Och nu kommer allt tillbaka som en fucking tsunami.
De trodde inte på mig.
Jag var ett hopplöst fall.
Jag var ohjälpsam.
"Julia, för att kunna hjälpa dig måste du faktiskt svara på de här frågorna."
Hur skulle jag ens ha kunnat svara på det när jag inte hade något svar?
Nog för att jag var jävligt dryg då jag ofta fann dem inkompetenta.
För många personer på fel plats.
Och de hade fel.
Hela tiden.