Hate will make you cautious, love will make you glow.
Varför skriver jag?
Varför lägger jag upp mina texter till allmän beskådan?
Varför väljer jag att dra ut bland det smärtsammaste jag har inom mig på en sida där varenda människa kan ta del av det?
Är det inte jävligt underligt, egentligen?
Som nu.
Nu sitter jag nybadad på ett tämligen kallt badrumsgolv med min bärbara dator medan jag lyssnar på Tchaikovskys Svansjön.
Det är något särskilt med kontrasterna.
Kallt badrumsgolv och Svansjön.
Och jag behöver skriva.
Varför skriver jag?
Det vet jag ju, faktiskt.
För att sortera och leta i något jag annars har svårt att komma åt.
Mina tankar och mina känslor kan vara svårt att lyckas navigera i, nästan omöjligt.
Så därför skriver jag.
Men varför jag lägger ut det för allmänheten att ta del av, det vet jag inte riktigt.
Någon form av förståelse, kanske?
Eller känslan av att bli sedd, utan att jag behöver participera på ett annat vis än genom text?
Jag slipper på något vis stå till svars för det jag känner, för det är ju det 9 av 10 inlägg handlar om.
Nog för att det heter "Morsaplusbokmal" men det är väldigt sällan jag berör ämnet böcker och inte särskilt ofta jag skriver om mig själv som morsa, annat än hyllningar till barnen.
Jag är en högkänslig människa.
Känslorna är starka, djupa.
Mina tvära kast mellan det yttersta ljusa och det yttersta mörka är dock inte lika extrema längre. (Tacka fan för det)
Men jag lägger tid, varje dag, på att försöka navigera ute på känslostormarna.
Det tar, som sagt, tid och en hel del ork.
Och det behövs.
Jag kan nu som 25 åring äntligen börja identifiera det jag känner.
Konstig grej egentligen.
Att behöva.. tänka efter, inte bara kunna känna.
Jag har alltid tidigare reagerat med ilska.
Ilskan blev mitt försvar.
Det är egentligen inget problem i sig, jag gillar ilskan.
Men det är inte optimalt att ha en känsla där det borde finnas flera.
Jag blev inte ledsen, jag blev förbannad.
Jag blev inte besviken, rädd, osäker, frustrerad eller ens likgiltig - jag blev arg.
Som barn, har jag fått det berättat för mig, grät jag väldigt sällan.
Jag bet ihop.
Jag är inte riktigt säker vad det kom sig att jag gjorde så eller vilken inverkan det haft på den jag är idag eller den jag varit under uppväxten.
Eller varför jag inte kunnat sortera känslor.
Jag hade två föräldrar som var väldigt tydliga med sina känslor.
Var de förbannade så var de.
Pappa visade visserligen sällan om han var ledsen, han använde ilskan som jag kan minnas det.
Mamma pratade om känslor och jag behövde aldrig tvivla på vad hon kände.
Men det har aldrig funnits någon form av tabu för att visa om man var ledsen.
Och ändå gjorde jag inte det.
Jag försökte, i omgångar, att visa det under tonåren.
Men det resulterade i att människor använde det som ett vapen.
Så jag stal deras vapen och gjorde mig hårdare och mer likgiltig, men inuti så brast det.
Jag utvecklade panikångest runt tolvårsåldern, förmodligen till följd av alla undanstoppade känslor.
Det är väl välkänt vid det här laget hur en panikångestattack ter sig, även om det kan vara individuellt såklart.
I mitt fall så fastnade jag i mitt eget huvud.
Så, hur i helvete lyckas man fastna i sitt eget huvud?
För mig var det genom triggande tankar och känslostormarna som liknade orkaner på den tiden.
Det gjorde något så in i helvete ont inuti mig, på ett obestämt ställe.
Jag kunde ligga i timmar och hyperventilera då det kändes som att jag höll på att kvävas och gå itu samtidigt.
Enda sättet för mig att bryta det var att åsamka mig själv smärta.
Jag förstår att det är svårt för andra som aldrig varit där hur man kan ens komma på tanken att göra sig själv illa.
Men det var så logiskt då.
Mitt inre gör så ont att jag inte får luft men jag kan inte för mitt liv komma åt stället där det gör ont.
Jag kan inte plåstra om det eller lindra det.
Så jag förflyttade smärtan till mina armar, händer och till slut till vaderna.
Genom att orsaka fysiska sår så förflyttades smärtan och sen kunde jag sätta på ett plåster.
Det lindrade för stunden och jag kunde andas.
Idag är de gamla såren bleknade ärr.
Jag påminner lite grann om en zebra.
Jag lider inte utav dem förrän någon dömer mig på grund utav dem.
Vissa anser att jag borde skämmas, men det kan jag inte.
Jag har spöat skiten ur mina demoner otaliga gånger.
Jag skäms inte över att de gånger de vann syns på min kropp, för det är inte ens häften av de gånger jag lyckats vinna över dem.
Idag är jag fri från rakblad, tändare, cementväggar och så vidare.
Begäret kan blossa upp men jag vägrar.
Panikångesten hälsar på väldigt sällan och vid de tillfällena då jag känner att den kan vara på väg så skriver jag.
Eller andas. Eller grinar och väntar på att maran skall dra vidare.
Jag kan känna obesudlad glädje.
Outgrundlig sorg.
Grå tomhet.
Vara rädd.
Finna lugnet i stormen.
Osäkerhet.
Frustration.
Tacksamhet.
Och, självklart, ilskan.
Och jag skriverskriverskriver för att kunna andas.
För att ventilera, navigera och ta mig vidare.
För att finnas.